fredag 9 november 2018

Människa eller simpel åsiktsmaskin?

Foto: Astrid Nydahl
Var går gränsen mellan uppgivenhet och hopplöshet? Jag tror jag märkt var den gränsen går. När uppgivenheten kan formuleras i ord är den fortfarande hanterbar. Den kan då bli en motståndshandling, ett sätt att markera avvikande ståndpunkter. Men när orden tryter och insikten om att det är för sent infinner sig, då har jag passerat gränsen till det som kallas "hopplösheten". Jag har ingen tro på det ordet alls. Jag kallar det illusionsbefrielsen. Det är där jag befinner mig nu. Och har befunnit mig i många år.

Nej, jag är inte en politisk aktivist som man kan möta på demonstrationer eller i våldsamt uppror. Jag fjärmar mig allt mer från nätets propaganda. Skulle jag gå dessa simpla tankars ärenden? Skulle jag bidra mer än vad jag i stundens hetta redan gjort? Då vore jag inte ett skvatt bättre än alla de Trump-fäsörer och Putin-parodier jag mött varje dag i så många år. Nej, bort med propagandan, ge den inte ens lillfingret. Det förflutna återvänder aldrig, inte ens i sin vackraste skrud. Nuet har bara en riktning och varje förnuftig människa vet ju det innerst inne. Jag skulle inte ens dela ut flygblad eller hålla i några plakat. Hade jag gjort det skulle jag kanske inte ens ha gått in i uppgivenheten, men det gjorde jag för länge sedan. 

Innerst inne tror jag att det handlar om något annat: det handlar om att man som åldrande människa har en livserfarenhet bakom sig. Den hade jag inte som ung. Denna erfarenhet skiljer sig förstås mycket människor emellan. Man behöver inte vara bitter för att se sammanhang som tidigare har legat dolda. Den egna blicken och erfarenheten formar de slutsatser jag drar. 

   

Inga kommentarer: